I skrivande stund har de borgerliga partierna med hjälp av Sverigedemokraterna avsatt Stefan Löfven som statsminister. Detta trots att Löfven – med 144 mandat för de rödgröna mot allianspartiernas 143 – representerar det största underlaget i riksdagen för att kunna bilda regering, och detta trots att de borgerliga allianspartierna lovat att de inte ska göra sig beroende av rasisterna. Det är svårt att sia om utgången av de kommande veckornas förhandlingar, men det finns en klar risk för en borgerlig allianstung regering som ger Sverigedemokraterna inflytande. Allt beror på hur långt liberalerna och centern är beredda att gå i uppgivandet av sina ideologiska principer. Det kommer inte bli någon enkel resa.
Vad som kommer att hända om en allianstung regering i någon form kommer till makten återstår givetvis att se, men det bådar inte gott: Allianspartierna och Sverigedemokraterna vill göra omfattande inskränkningar av strejkrätten genom begränsningar i rätten att vidta sympatiåtgärder, och genom införande av proportionalitetsprinciper. Möjligheten att vidta sympatiåtgärder är avgörande för att vi ska kunna understödja varandra i händelse av konflikt: Det handlar om den svages möjlighet att få stöd av de grupper som är starkare, vilket är centralt för att fackföreningarna ska kunna försvara och förbättra löner och villkor för alla arbetargrupper, inte bara för vissa.
Vidare vill borgerligheten och Sverigedemokraterna slakta i arbetsrätten. Får de bestämma kommer arbetsgivarna själva i händelse av uppsägningar i mycket högre utsträckning ensidigt kunna välja vilka som ska sägas upp. Dels vill man utöka tiden för provanställning från dagens 6 månader till 12, och med de begränsningar i turordningsregler som man vill genomföra blir det halta och lytta, gamla och slitna och påstridiga förtroendevalda som lär vara de första som får gå vid övertalighet. Som grädde på moset vill man införa en lagstiftning som sänker lönerna för alla unga arbetare och nyanlända. Bakom fagert tal om ”sänkta trösklar” är målsättningen sänkta löner för alla, och dessa utsatta grupper används som murbräcka.
Det här, precis som med en del annat, har de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna talat mycket tyst om i valrörelsen. Det demokratiska mandatet för den här typen av stridsåtgärder, liksom för mer omfattande angrepp på välfärden, är svagt. Det är också något som vi i arbetarrörelsen måste peka på när vi höjer beredskapen för att försvara våra rättigheter framöver.
Vi vägrar att låta oss splittras! För Seko Stockholm är det självklart att stå upp för välfärden, för allas lika värde och för de rättigheter som vi i arbetarrörelsen vunnit historiskt. Oavsett regering kommer vi att stå i första ledet i försvaret av våra medlemmars intressen. Nu fortsätter arbetet med att organisera flera och för att bygga starkare fackklubbar som ett led i att rusta oss för framtiden. Det är tillsammans som vi är starka. Håller du med? Då uppmanar jag dig, om du inte redan gjort så, att engagera dig i din lokala fackliga organisation och bidra till att utveckla den styrkan. För framöver kommer den att behövas mer än någonsin.
Text: Karin Åkersten, ordförande Seko Stockholm
Foto: José Figueroa
