Budskapet är att fixeringen vid medelklassen fördunklar den politiska blicken. Skälet är dubbelt. För det första har arbetarklassen (utifrån Alfonsson definition och beräkningar) minskat, men utgör fortfarande 49 procent av alla löntagare. För det andra sker ett systematiskt osynliggörande av arbetarklassen och talet om att alla blivit medelklass bidrar till detta.
För Alfonsson är arbetarklassen levande och den största klassgruppen. Den avgörande frågan för honom är samtidigt inte hur klassamhället ser ut, utan hur det kan förändras. Han konstaterar att det råder djupa orättvisor och där arbetarklassen över lag har tuffare jobb och får sämre betalt än andra. Detta är förstås både orättvist och ohållbart – och en förändring borde ske. Men hur?
Alfonsson har flera svar, men det viktigaste är att arbetarrörelsens och de fackliga organisationerna måste stärka sina ”maktresurser”. Det kan ske på flera sätt, men fokus bör, enligt Alfonsson, ligga på reformer som förändrar den strukturella makten. Han nämner flera sådana. En är kortare arbetstid men med bibehållen lön. Det skulle ge löntagare mer fritid – det vill säga mer tid till att umgås med familj och vänner, men också mer tid för facklig och politisk organisering. Alfonsson vill också minska de arbetslösas press nedåt på arbetsmarknaden. Det kan ske genom att stärka a-kassan, men förstås också genom en aktiv arbetsmarknadspolitik och investeringar som trycker tillbaka arbetslösheten.
Alfonsson menar samtidigt att stärkta maktresurser inte är ett mål i sig, utan ett medel för att skapa ett nytt samhälle. Genom att arbetarklassen får ökad makt kan den ”kapitalistiska marknadslogiken sprängas inifrån”. Det öppnar i sin tur för att vi kan leva efter principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”.
Detta är bara att instämma i Alfonsson strävande och vision, även om vägen dit ser ut att bli ganska knölig, särskilt med tanken på att vi nu rör oss i motsatt riktning.
Text: Mats Wingborg
Foto: Axel Kronholm
