Som förtroendevald i arbetarrörelsen bär jag fortfarande konsekvenserna av när vi sålt det gemensamma i finanskriser och under 90-talet, trots att jag är född vid decenniets slut.
Vår styrka i kapitalismen är vår organisation och kraft att organisera oss. En oundviklig del i organisationen och möjligheten till en facklig eller politisk förändring är pengarna. Vi vet att arbetsgivarens och näringslivets resurser är oändliga, medan våra är ändliga. Varje förening, klubb, sektion och förbund måste prioritera, vända på slantarna och tänka flera steg framåt. Det är ett ansvar som känns – och det ska det göra. För de beslut vi fattar idag bygger förutsättningarna för morgondagens klasskämpar.
I Första Linjen har Sekoiter i åratal fått lära sig skrivandets hantverk och ta del av berättelser från arbetsplatskamper. Nu avslutas den historien. Det är alltid något särskilt med forum där medlemmar får komma till tals; där erfarenheter samlas, där argument slipas, där viljan att förändra får ord och form. Första Linjen har varit just en sådan plats. En plats där den fackliga rörelsens vardag och verklighet burits fram av dem som står mitt i den.
Att denna tidning nu går i graven är vemodigt. Men det förändrar inte behovet av att fortsätta berätta – om striderna, om segrarna, om vardagen på golvet och om framtiden vi vill bygga. Jag är glad att få ha skrivit i Första linjen, ledsen över att det är sista gången. För vi är starkare när vi äger gemensamt!
Text: Lisa Diaz, ordförande Stockholms SSU-distrikt.
