För ungefär 150 år sedan påbörjade arbetarrörelsen kampen för en demokratisering av samhället. Innan dess var det mest bara skit för de flesta. Inga fornstora dagar, inga gamla svenska värden.
Från hungerkravaller och arbetsplatsstrider i början av 1900-talet växte rösträtt, åttatimmarsdag och föreningsrätt fram. 1930-talets klassamarbete gav stabilitet och reformer som betald semester. Efter kriget byggdes folkhemmet ut med välfärd för många, och 1970-talets vilda strejker stärkte arbetsrätten.
Ibland hör jag folk klaga över att facket är för politiskt. Men hela det moderna Sverige vilar på arbetarrörelsens kamp, en kamp som växlat mellan samförstånd och konflikt.
Allt vi har vunnit går lätt att riva ner. De senaste åren har vi fått se såväl strejkrätten som lagen om anställningsskydd luckras upp. Och samtidigt som fackföreningar säljer arbetsfred i avtalsrörelsen har motparten tagit det ännu ett steg. Kollektivavtal tecknas med gula fackförbund som arbetsköparen själv har startat och som inte ens har några medlemmar.
Det är ett år till valet och i opinionsundersökningar säger många arbetare att de tänker rösta på partier som vill försämra deras ekonomi, minska deras inflytande och montera ned den gemensamma välfärden.
Läs mer:
Sätt stopp för Tidöpartiernas förslag om försämrad a-kassa!
Vid busstorget i Alvik står en grupp Ungsvenskar och delar trycksaker ur Sverigedemokraternas lådcykel. Välklädda, välkammade och välbeställda, känns deras samhällsvision väsensskild från svenska arbetares bästa.
Under tre år med Tidöregeringen har klyftorna i samhället ökat. De rika blir rikare, men de fattiga blir fler. Arbetslösheten har ökat till en halv miljon. En reservarmé redo att rycka ut om någon klagar för mycket på arbetsvillkoren. Regeringens skattesänkarpolitik är inte bara valfläsk, utan också ett angrepp på fördelningspolitik och gemensam välfärd. Att den som redan har ska få mer och den som saknar ska bli utan, är det blåa styrets röda tråd.
Läs mer:
Fascisthälsningar – från Mussolini till Musk
”Endast en fast politisk vilja kan fördela det växande välståndet rättvist”, löd Socialdemokraternas valslogan inför valet 1970. Sedan dess har välståndet ökat än mer, medan fördelningen minskat och vi fått ett allt orättvisare samhälle. Vi får ofta höra om det fackliga löftet, att ingen ska sälja sitt arbete billigare än vad man kommit överens om, men vad vi behöver mer av nu är den breda fackliga kampen för ett bättre samhälle. Låt oss tippa pendeln tillbaka till jämlikhet, solidaritet och åt alla lika!
Text: Andreas Nyman, skyddsombud för Seko på Stockholms tvärbana.
Illustration: Hurca!/Adobe stock.
