De flesta blir inte fackligt aktiva för att bevara gamla papper åt eftervärlden. De vill kämpa för högre löner och bättre arbetsvillkor här och nu. Ibland är det nästan som om historien med stort H är förbi, och inte har så mycket med den fackliga vardagens eviga nu att göra. Under verksamhetsåret används vår historia mest som söndagskostym: en tjusig fana på första maj, en avslutande mening i årsberättelsen. När man, som jag, jobbar med att ordna fackföreningars arkiv slås man av att det faktiskt är ett väldigt slöseri med dyrt vunna erfarenheter att inte använda vår historia mer aktivt.
När ett problem dyker upp på jobbet kan det kännas som en kris utan motstycke, som en helt ny situation att orientera sig i. Då är det klokt att backa ett par steg. För när något sker på en arbetsplats har det ofta redan skett på en, två, tre, hundra andra. Andra fackklubbar har kanske redan brottats med samma fråga, prövat olika sätt att gå fram i förhandlingar och mobilisera arbetskamraterna. Skicka i väg ett mejl till dem: Hur gör ni? Hur kan ni hjälpa oss – och hur kan vi hjälpa er? Vi behöver inte alltid uppfinna hjulet, utan kan utnyttja att vi tillhör en massrörelse.
Utbytet mellan arbetsplatser är livsviktigt i den fackliga kampen. Men de fackföreningar som bevarar sin historia har också en annan verktygslåda. För arbetsmarknadens konflikter är sällan nya. Trots att arbetsgivare gärna snackar om innovationer och framtidsvisioner kan mycket kokas ner till variationer på en handfull uttjatade teman. Har du jobbat något årtionde på samma ställe är den senaste omorganisationen misstänkt lik den förrförra, även om VD:n har bytt namn.
Chefernas upprepningstvång gör att din klubbs gamla protokoll, förhandlingsframställningar och medlemsblad förblir aktuella. Hur gjorde vi förra gången? Vad funkade bra, vad funkade mindre bra? Varför ser det här lokala avtalet ut som det gör? En klubb med god ordning på sitt arkiv har svaret. Och den som gräver i det lär sig på köpet mer om både sitt yrke och sin arbetsplats.
Förutsättningen för det är att vi faktiskt bevarar vår historia. Gör vi inte det dröjer den kvar en tid i äldre arbetskamraters berättelser, blir via viskleken en fikarumsmytologi som till sist helt försvinner ur tiden. Vi som är aktiva inom arbetarrörelsen är den senaste länken i en kedja som sträcker sig mer än ett sekel bakåt i tiden. Det är fåfängt att tro att vi ingenting har att lära av föregångarna, och vi har en plikt att föra över våra lärdomar till de som kommer efter oss. Så: Kom hit till arkivet och gräv – och fyll på med era senaste erfarenheter!
Text: Erik Bohman, arkivarie på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Tidigare Seko-aktiv
tågvärd på SJ.
Illustration: Petter Evertsen
