Fem röster från olika Seko-företrädare om hur avtalsrörelsen går i deras bransch.
Peter Kvist, förhandlar för Seko-medlemmar vid Statens institutionsstyrelser (SiS):
”Det ökande våldet mot personalen är den största frågan”
Ett nytt avtal ska förhandlas fram med Statens arbetsgivarverk, det nuvarande avtalet gäller till den 30 november. Därefter följer lokala förhandlingar om hur lönepotter etc ska delas ut. Ovanligt mycket är ovisst i år på grund av pandemin. En stor fråga för Seko är det ökande våldet mot personalen. Det är den största utmaningen. I slutet av sommaren skedde en fritagning under vapenhot från ungdomshemmet Råby i Skåne. Två beväpnade och maskerade män tvingade personalen att släppa en dömd förbrytare. Troligen kunde fritagningen organiseras genom att den intagne hade tillgång till en mobiltelefon. Det och liknande exempel talar för förbud mot att intagna ska ha tillgång till mobiler, surfplattor och datorer. Likaså måste vi ha bort allt ensamarbete på institutionerna. Detta är också av stor vikt för SiS-anställda i Stockholmsområdet, däribland vid ungdomshemmet Bärby utanför Uppsala.
Charlotte Olsson, förhandlar för Seko-medlemmar inom Trafikverket:
”Vi ligger sist i röret”
Vi ligger sist i röret. Våra förhandlingar dröjer. Vi utgår från LO:s procentsamordning. Det handlar om att industrin ska sätta det så kallade märket för löneökningar. Ännu vet vi inte alls vad det finns för pengar. I första skedet ska vi diskutera med våra fackliga kollegor och se vad vi ska lägga för yrkanden, både om pengar och om andra frågor. Avtalsdelegationen har nyligen startat sitt arbete och i december ska vi vara klara med ett nytt avtal.
Ola Fält, förhandlar för Seko-medlemmar inom Skanska:
”Tjänstemännen har suttit i vilstolar och druckit sangria”
De centrala förhandlingarna drar igång i oktober. Tjänstemännen har redan fått ut sina pengar. Nu är frågan vad arbetarna får. Medan tjänstemännen har kunnat sitta hemma och jobba har de anställda på LO-sidan åkt till jobbet som vanligt. Det borde ge minst samma lönelyft, eller snarare mer, jämfört med vad tjänstemännen fått. Eller för att uttrycka sig mer drastiskt: Tjänstemännen har suttit i vilstol och druckit sangria medan LO-grupperna slitit. Ja, jag menar ju inte att tjänstemännen druckit sig berusade på arbetstid, det finns ju alkoholfri sangria.
Karna Tillheden, förhandlar för Seko-medlemmar inom Polisen:
”Förhandlingarna påverkas inte av pandemin”
Det tidigare avtalet gick ut den 1 oktober men blev prolongerat till den 1 december. När det centrala avtalet är klart följer lokala förhandlingar om tillämpningen. Nästa steg i processen blir att byta yrkanden med Arbetsgivarverket. Det är för tidigt att säga något om läget i förhandlingarna, men vi har inte påverkats av covid-19. Anslagen till verksamheten är oförändrade. Men vi ligger sist i röret. Våra förhandlingar dröjer. Ännu väntar vi på att förutsättningarna ska vara på plats. Vi utgår från LO:s procentsamordning. Det handlar om att industrin ska sätta det så kallade märket för löneökningar. Men ännu vet vi inte alls vad det finns för pengar. I första skedet ska vi diskutera med våra fackliga kollegor och se vad vi ska lägga för yrkanden, både om pengar och om andra frågor. Avtalsdelegationen sammanställer det sista inför byte av yrkande som sker 22 september och i december ska vi vara klara med ett nytt avtal.
Frode Burman, förhandlar för Seko-medlemmar inom NCC:
”Vi får börja med att läsa yrkandena igen.”
I dagsläget har förhandlingarna inte börjat. De nuvarande avtalet är prolongerat till den 30 november. Delegationen kommer att ha ett första möte i början av oktober. Det är för tidigt att bedöma hur pandemin påverkar förhandlingarna, men prolongeringen har skapade ett hål i processen. Nu är det emellertid snart dags att ta tag i förhandlingarna. Vi får börja med att åter igen läsa igenom vad parterna hade för yrkanden.
Foto: Headway/Unsplash
