Hur kan arbetarrörelsen återta förlorad mark?

Dela artikeln

Share on facebook
Share on twitter
Share on email

Valet är över och vi kan dessvärre konstatera att de rödgröna partierna backade. I riksdagsvalet har det nya styrkeförhållandet – med bara ett knappt övertag för de rödgröna över de borgerliga allianspartierna och med en förstärkt vågmästarroll för Sverigedemokraterna – framkallat en politiskt svårlöst kris.

För arbetarrörelsens del innebar valet sammantaget en tillbakagång. De rödgröna partierna backade, och de borgerliga partierna (Sverigedemokraterna inräknade) ökade sitt röstetal.
Socialdemokraterna gjorde förvisso bättre ifrån sig än flera opinionsmätningar förutspådde, och har konsoliderat sin position som största parti. Den kollaps som många befarade uteblev. Men i ett historiskt perspektiv lämnar valresultatet mycket att önska. Inte sedan 1911, innan den allmänna och lika rösträttens införande, har Socialdemokraterna fått en så liten andel av väljarnas röster. Och särskilt allvarlig är nedgången bland LO-medlemmarna, där partiet tappat 12 procentenheter sedan valet 2014.

Vänsterpartiet har gått starkt framåt i många städer, inte minst i Stockholm. Men det sker inte i en utsträckning som kompenserar för det rödgröna blockets sammanlagda tillbakagång på riksnivå. På de mindre inlandsorterna är det framförallt Sverigedemokraterna som vunnit mark, och på flera håll sker det på Socialdemokraternas bekostnad.

Valresultatet sett ur ett Stockholmsperspektiv lämnar inte heller mycket att glädjas över. I stadshuset har Sverigedemokraterna fått en vågmästarroll, i landstinget består den borgerliga majoriteten, och i flertalet kommuner har vi fått nya borgerliga majoriteter.

Hur vända utvecklingen?

Några lärdomar kan dras utifrån hur valrörelsen utvecklats: Det var framförallt under valrörelsens sista veckor som socialdemokraterna lyckades återhämta sig från de mycket låga siffrorna som partiet fick i opinionsundersökningar under våren. Vid sidan om traditionella folkrörelsemetoder i valarbetet (framförallt en intensiv dörrknackningskampanj och en omfattande ringkampanj från LO-förbunden) sammanhängde det med att partiet under slutspurten ägnade sig åt att föra fram mer av traditionell socialdemokratisk politik. Det gjordes med budskap om satsningar på välfärden, för en progressiv fördelningspolitik, höjda garantipensioner och med löftet om en 6:e semestervecka för föräldrar (s.k. familjevecka).

Välfärdsoffensiv i Stockholm

En politik för jämlikhet och rättvisa har helt enkelt mycket större möjligheter att lyckas än en politik för hårdare tag och inskränkta rättigheter för flyktingar. Erfarenheten i Stockholms stad understryker detta ytterligare: Här har en röd-grön-rosa koalition med egen majoritet styrt kommunen under den gångna mandatperioden. Koalitionen har drivit på för välfärdssatsningar och bedrivit en framgångsrik arbetsmarknadspolitik som pressat ned arbetslösheten. Samtidigt har bostadsbyggandet, inte minst av nya hyresrätter, tagit ordentlig fart. Den röd-grön-rosa koalitionen har också satt stopp för ombildningar, och återkommunaliserat badhus och vårdcentraler för att driva dessa i egen regi.

I valrörelsen i Stockholm stad lyfte också Socialdemokraterna ett antal välfärdsfrågor: man utfärdade löften om bostadsgaranti åt unga och studenter, propagerade mot utförsäljningar och för fler allmännyttiga bostäder. Man var stenhård i kritiken mot allianspartiernas skattesänkarpolitik och profilerade sig som ett tydligt rött välfärdsparti. Resultatet gav gensvar: Man försvarade sin ställning i kommunen och i landstinget, och i valkretsen ökade man sitt röstetal i riksdagsvalet med 2,1 procentenheter. Detta, i kombination med Vänsterpartiets framgångar, vittnar om potentialen i en offensiv välfärdspolitik.

För en progressiv röd politik

Det är tydligt att valets vinnare har varit de partier som uppfattats som mest ideologiskt konsekventa. Om något visar valet på en kris för den mittenorienterade politik som länge präglat de stora partiernas hållning.

Vår slutsats är att socialdemokratin behöver ta fram och genomföra betydligt mer av offensiv välfärdspolitik, inte mindre. En sådan politik behöver också förankras tydligare i en ideologisk vision om ett samhälle byggt på jämlikhetens grundvalar, på ökad trygghet, makt och inflytande för arbetarklassen och det stora folkflertalet. Arbetarrörelsen måste tala klarspråk samhället vi vill ha, och våga konfrontera nyliberalismen på allvar till förmån för en vision om den demokratiska socialismen. Jämlikhetens politik är i sig en förutsättning för ett samhälle där feminismens och anti-rasismens positioner flyttas fram: en där makten flyttas från kapitalet till vanliga löntagare.

Karin Åkersten, ordförande Seko Stockholm
Gunnar Westin, vice ordförande Seko Stockholm
Erik Persson, facklig-politisk ansvarig 
Seko Stockholm

Foto: Martin Hörner Kloo/Socialdemokraterna/CC och Seko

Andra läser

MTR Mälartåg
Nyheter

MTR Mälartåg tar över Mälardalstrafiken

I december 2020 vann MTR Mälartåg uppdraget att köra Mälartågstrafik och ansvara för fordons- och depåunderhåll. SJ och Arriva som bägge deltog i upphandlingen överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Stockholm. För att resenärer inte ska bli drabbade av den juridiska processen som pågår har Mälardalstrafik genomfört en direktupphandling med MTR Nordic för nuvarande tåglinjer. Det nya avtalet gäller under två år, men med en möjlighet att förlänga avtalet under ytterligare två år.

Hamnarbetarna inom HKCTU håller ett strejkmöte i april 2013
Utrikes

Den fackliga rörelsen i Hongkong tvingas att upphöra med sin verksamhet

Den dominerande fackliga organisationen i Hongkong, HKCTU, lägger ner sin kamp. Det formella beslutet om att avveckla organisationen togs den 3 oktober. Orsaken är den snabbt eskalerande repressionen riktad mot organisationen. Det är emellertid inte bara HKCTU som slutat med sina aktiviteter, utan även flera andra folkrörelser. Det har blivit alltför farligt att vara aktiv i det civila samhället i Hongkong.