I Belarus fortsätter de så kallade söndagsdemonstrationerna då människorna går ut på gatorna och protesterar. Ett kännetecken är att människor samlas utifrån yrkesgrupper. Järnvägsarbetare kommer tillsammans med egna flaggor, vårdanställda kommer i grupper, lärare kommer tillsammans liksom studenter. Protesterna sker inte bara i centrala Minsk utan över hela Belarus och i många av Minsks förorter.
De folkliga protesterna i Belarus har vuxit snabbt. Landet är idag den enda diktaturen som finns kvar i Europa. Visserligen genomförs politiska val, men alla vet att de är riggade. Det senaste valet hölls den 9 augusti. Officiellt fick Lukasjenko, som varit president sedan 1994, en majoritet av rösterna. Men misstankarna om valfusk var starka och allt fler människor samlades på gatorna och krävde nyval. Den 17 augusti hade missnöjet växt till stora demonstrationer och strejker. Därefter har protesterna fortsatt.
En viktig bas för att kanalisera missnöjet är de oberoende fackliga organisationerna. De finns en handfull oberoende fackliga organisationer i landet som under lång tid slagits för att överleva. Företrädare för dessa organisationer har återkommande trakasserats av polis och det har varit nästan omöjligt att registrera oberoende lokala fackföreningar.
Numerärt är de oberoende organisationerna små. Uppskattningsvis har de tillsammans omkring 10 000 medlemmar. Men nu när protesterna mot regimen har skjutit fart har dessa organisationer blivit viktigare. De går i bräschen för att åstadkomma en demokratisering.
En av de yrkesgrupper som särskilt aktivt deltagit i protesterna är järnvägsarbetarna. De har varit ledande vid flera protester och uppfunnit nya sätt att visa sitt missnöje, bland annat genom att spela musik som förknippas med kritiken av Lukasjenko.
En annan ny facklig metod som uppfunnits av aktivister inom de oberoende rörelserna är så kallade ”italienska strejker”. De går ut på att noga följa alla instruktioner i arbetet som finns på arbetsplatserna.
I det byråkratiska Belarus är dessa nämligen så många att det blir nästintill omöjligt att utföra det arbete som ska utföras.
En fråga som upprör många anställda är det svaga anställningsskyddet. Nästan alla är anställda på visstid och ingen anställning varar mer än fem år. Vanligtvis pågår en anställning högst i tre år. Det gör det också farligt att protestera. Den som höjer sin röst riskerar att bli arbetslös.
Ett förslag som gjorde många upprörda var Lukasjenkos idé om en så kallad ”parasitskatt”. Förslaget lanserades 2017 och gick ut på att alla som saknade en officiell registrering på arbetsmarknaden, de vill säga de som var arbetslösa eller jobbade svart, skulle betala en skatt på motsvarande drygt 200 svenska kronor. I praktiken innebär det en extra utgift för arbetslösa som redan från början levde i armod. Efter protester tvingades Lukasjenko att tillfälligt skjuta upp genomförandet av förslaget. Till sist blev det ändå klubbat, men i något modifierad form.
Vid sidan av den oberoende fackliga rörelsen finns den stora statskontrollerade fackföreningsrörelsen FTUB. Den har många medlemmar, men det är i princip obligatoriskt att ansluta sig till FTUB om man är statligt anställd. Det handlar om stora grupper. Två tredjedelar av tillverkningen i landet sker vid industrier som ägs av staten och staten kontrollerar också huvuddelen av transporter, sjukvård och utbildning.
Text: Mats Wingborg
Foto: Creative commons
Fakta. Belarus
Huvudstad: Minsk (ligger 84 mil från Stockholm)
Grannländer: Ryssland, Ukraina, Polen, Litauen och Lettland.
Befolkning: 9,5 miljoner.
Språk: Vitryska eller ryska.
Valuta: Belarusiska rubel.
President: Aleksandr Lukasjenko.
Känd person: Svetlana Aleksijevitj (fick nobelpriset i litteratur 2015).
Konst: Målaren Marc (1887–1985) föddes i byn Lozna strax utanför staden Vitsebsk i dagens Belarus.
Stöd från Sverige: Palmecentret har länge gett stöd till de oberoende fackföreningarna i Belarus.
