I det slitna kyffet knappt 100 meter från den antika Tiberiusbron står luften stilla. Cafévärdinnan hade samlat ihop alla gamla pinnstolar i rader framför TVn. Där satt nu stammisarna, randiga av solljuset som strilar in mellan girlanderna i dörrhålet. Det var nästan uteslutande äldre män, parkerade i andlös tystnad och förväntan. Det är VM i fotboll och Italien ska spela en avgörande match där man är tvungen att ta minst en poäng för att gå vidare i turneringen. Hela Italien står stilla! Lycka eller katastrof!
Det är några minuter kvar till avspark då det mörknar i lokalen. I dörrhålet står en lång mager man med håret lite på ända, skrynklig poplinrock och lång halsduk.
Den något udda personen går genast fram till den främsta raden för att belevat och lugnt förklara att på grund av sin onda rygg och sina långa ben måste tyvärr någon av herrarna flytta på sig. Efter lite knorrande och muttrande får han sin plats. En av gubbarna flyttar bakåt i lokalen. Väl på plats så vänder sig den långe om och uttalar det förbjudna; Italien kommer att förlora med 2–1. Reaktionen är omedelbar. ”va, är du inte italienare, va fan menar du”, ”din idiot, du kan inte ett skit om fotboll”, kommentarerna haglar.
Situationen eskalerar en bit in i matchen när motståndarlaget gör 1–0. Den långe reser sig upp, vänder sig om och visar med fingrarna i luften 2–1. Nu brister det fullkomligt i lokalen. Vissa skriker kasta ut honom, andra höjer sina stolar i luften för att gå till attack. Den paranta cafévärdinnan som vanligtvis både kan tjusa och sätta gubbarna på plats med lika gott resultat gör nu sitt yttersta för att lugna ner situationen. Hon får hjälp då Italien efter en stund kvitterar. Den långe provokatören håller sig lugn ett tag men efter en stund åker armarna upp i luften med fingrarna formerade till 2–1. Gubbarna har nu av spänningen i slutet av matchen blivit så nervklena att de inte orkar reagera. Då händer det outtalbara, motståndarlaget gör 2–1. Den långe reser sig, med fingrarna i en 2–1 gest backar han ut genom dörrhålet, stolarna haglar mot honom. Cafévärdinnan har nu gett upp. Hon kan inte längre besinna sig, istället väser hon mellan tänderna ”döda honom”. Utan tecken på minsta ryggont slinker han runt husgaveln med ett leende i mungipan.
Detta semesterminne dyker upp i skallen när jag med stigande förvåning på länk följer LO:s repskap inför LAS-förhandlingarna. Under hot från en för oss katastrofal offentlig utredning tillsatt av regeringen, ska LO under fredsplikt försöka förhandla fram en uppgörelse. Den måste dessutom resultera i en bättre ordning än idag med alla osäkra anställningar eftersom den hamnar i ett ömsesidigt avtal istället för en lag som man kan kämpa emot. Jag ser därför fram mot en livad tillställning där diskussionerna går höga. Men ack nej, här sitter man still i båten, mötet glider på utan störande inslag. Det är just därför mästerprovokatören från Rimini dyker upp i mitt minne. Jag frammanar bilden av en lång mager man med håret lite på ända, med skrynklig poplinrock och lång halsduk som tar sig fram till talarstolen samtidigt som han tänker: Vaffanculo! Nu ska det bli åka av i mellanmjölkens land.
Text: Stefan Granér
Foto: Alessandro Moresco/Unsplash
