Första Linjen intervjuade Camilla Wrande efter mötet, däribland om hennes engagemang för att tågvärdarna borde bli kvar.
Hur länge har du kört pendeltåg?
– Jag fyller snart 54 år och jag började när jag var 40. Tidigare hade jag jobbar inom bland annat vården, skolan och handeln. Men när jag blev förare på pendeltågen tänkte jag att ”detta kommer jag att jobba med tills jag går i pension”. Nu är jag mer osäker. Verksamheten ska slimmas, trots att det innebär att man tummar på säkerheten.
– För säkerheten är det avgörande att man inte är helt ensam som lokförare. I rusningstrafik kan det finnas 1 800 resenärer på ett långt pendeltåg. Samtidigt kan många allvarliga saker hända, en påkörning eller att en kontaktledning rasat och att den som lämnar tåget risker att få ström i sig. Eller att människor eller djur finns i spårområdet. En förare som i sådana lägen är ensam blir utlämnad.
– I värsta fall kan föraren hamna i chocktillstånd. Under den tid som jag har kört pendeltåg har jag varit med om många allvarliga tillbud. En erfarenhet är att jag behöver tågvärdarna. Men det handlar också om mer vardaglig verksamhet. Att sköta ramper för rullstolsbundna och för personer med permobiler, att ge information till passagerarna och se till att det är ordning i vagnarna. Nu är tanken att rampservice ska beställas i förväg. Men i praktiken är det svårt att få det att fungera. Jag har själv erfarenhet av att personer med funktionsnedsättning inte kan gå av ett pendeltåg därför servicen inte har anlänt. Dessutom uppstår en byråkrati när beställningar ska ske i förväg.
Du har också pekat på att synen på tågvärdarna och de dagliga rutinerna har förändrats flera gånger. Berätta!
– När jag började arbeta var det tågvärdarna som hade ansvaret för resenärerna ombord. Då ansågs de väldigt betydelsefulla. Sedan flyttades de ansvaret till lokförarna, men så småningom tillkom andra uppgifter för tågvärdarna, som att plockstäda. En annan viktig rutin som vuxit fram senare är att lokföraren och tågvärden alltid inleder med att växla mobilnummer. Ibland händer det att den gängse internkommunikationen inte fungerar, då måste vi kunna nå varandra på annat sätt. Allt detta innebär en enorm trygghet. Som lokförare är man inte ensam. Tågvärden blir ens förlängda ögon och öron och man har alltid en annan person att bolla frågor med. Därför är det en katastrof att de ska avvecklas.
Tanken är att tågvärdarna ska ersättas av personal som åker ut i bilar till platser där det exempelvis sker olyckor. Hur skulle det fungera?
– Pendeltågssystemet är stort. Om tågen befann sig långt ut i periferin skulle det ta lång tid för en bil att vara på plats. Risken är stor att tåget skulle bli stående under en lång period. Dessutom finns pendeltågsstationer helt utan bemanning, som Hemfosa och Segersäng på linjen mot Nynäshamn. Det är mer eller mindre plattformar i skogen och där sträckningen är enkelspårig. Händer något där är sårbarheten stor. Sedan har vi stationen i Knivsta, som inte tillhör Stockholm, och där SL inte har någon närvaro.
Och föraren ska övervaka genom kameror i vagnarna och skärmar i förarhytten. Vad är din kommentar?
– Det säger sig själv att det aldrig kan ersätta tågvärdarna. Det kommer att bli ett ensamjobb. Dessutom skapar skärmarna nya arbetsmiljöproblem. De tänds och släcks automatiskt. För den som kör när det är mörkt ute skapar det problem med mörkerseendet. Dessutom används touchskärmar där bilden förstoras om man trycker på den, men det innebär en ny och ansträngande rörelse där händerna gång på gång ska lyftas över axlarna.
Läs mer:
Politikerna pressades om tågvärdar och arbetsvillkor – men M och L ställde inte upp
Utredningen och politiska majoriteten: “Tågvärdarna ska bort”
Haveriet med tågvärdarna hade kunnat undvikas
