Sofi möter många olika representanter från Citymail och hon tycker att relationen till arbetsgivaren varierar beroende på vilka hon träffar.
– Jag har väldigt bra relation med HR. De finns också flera andra som accepterar vår roll. Sedan finns andra som helst skulle vilja ha bort oss och ständigt försöker smita undan förhandlings- och informationsplikten.
Sofi har själv jobbat inom Citymail i nio år. Idag är hon brevbärare i Södertälje, tidigare jobbade hon länge i Skärholmen.
– Under de här åren har jobbet blivit mer stressat och pressat. Tidigare fanns mer utrymme för att småprata med kollegor och ibland ta en kort paus. Nu har det blivit svårt att hinna med att utföra arbetsuppgifterna. En orsak är att det är blivit färre personer som jobbar.
På den enhet i Södertälje där Sofi arbetar idag finns 12,75 tjänster. Det är 2–3 tjänster färre än vad det var för några år sedan.
– Arbetsgivaren motiverar neddragningen med att brevvolymen har minskat. Det är sant, men samtidigt har paketen blivit fler. Det går inte att förneka att arbetsbelastningen blivit tuffare.
En vanlig dag på jobbet innebär postsortering i ungefär 3,5 timmar och sedan utdelning av post under 4,5 timmar. Sofi tar ofta cykeln, men ibland blir det mopeden eller bilen. Förskjutningen från brev till paket har gjort att arbetet blivit tyngre. Även om inget paket får väga mer än 7,5 kilo.
– Egentligen är problemet sällan att paketen är för tunga, utan att mer att de är otympliga.
Sofi har alltid trivts på jobbet och tycker att stämningen bland de anställda ofta är lättsam även när det är slitigt. Samtidigt består den mesta av arbetstiden av ensamarbete. Men Sofi har ett intresse som hon kan utöva även när hon jobbar. Hon älskar att läsa och brukar lyssna på ljudböcker när hon delar ut post.
– Jag gillar det mesta förutom skräck och deckare. Jag slukar allt möjligt, både skönlitteratur och fackböcker. Jag köper också många begagnade böcker, ofta på loppis. Det är härligt att kunna fly in i alternativa världar.
Något som oroar Sofi är att det är svårt att värva unga till facket. En förklaring, som hon pekar på, är att många är timanställda. De räknar ofta med att ändå inte bli kvar på jobbet så länge och tycker därför att det inte är någon idé att engagera sig.
– Det har också blivit svårare att få medlemmar att ta på sig fackliga uppdrag och svårare att rekrytera skyddsombud.
På sikt fruktar Sofi att en lägre facklig organisationsgrad ska leda till att facket försvagas. Då kommer det att bli svårare att se till att de anställda får drägliga arbetsvillkor.
– Med färre aktiva ökar också belastningen för dem som åtar sig fackliga uppdrag. Det kan leda till att en del inte orkar med det fackliga arbetet. Det kan skapa en ond cirkel som leder till ännu färre aktiva.
Sofi har ingen enkel lösning på hur fackklubben ska rekrytera fler och få fler att åta sig uppdrag.
– Men det handlar om att visa vad facket gör och få anställda att inse vad det skulle innebära om facket inte fanns. Sedan tror jag att många är historielösa. De tror att de avtal och lagliga rättigheter som gäller idag har ramlat ner från himlen. I själva verket har det varit en lång och hård dragkamp för att uppnå det vi har idag.
Sofi är uppvuxen i Söderhamn i Hälsingland. Hon flyttade till Stockholm 2007, där hon fortfarande bor, sedan länge tillsammans med sin sambo och två barn.
– Men jag älskar fortfarande Hälsingland och åker ofta dit. Särskilt för att titta på bandy. I det området finns många bra lag. Själv håller jag på Bollnäs. Men mycket har förändrats. Förr stod man ute och tittade på matcherna. Idag spelas de i hall. Det går ju inte längre att garantera att vintrarna är tillräckligt kalla.
Text & foto: Mats Wingborg
