Jag är i Malmö och tar en öl med en klasskamrat från lokförarutbildningen. Det är minst tio år sedan vi sågs, ännu fler sedan vi pluggade bromsteknik och elscheman i Hallsberg. År har passerat, liv har pågått. Jag har stannat på samma företag, han har bytt uniform flera gånger, kört både persontåg och gods. Till och med bytt land och kört tåg i Danmark. Han var med i Sekos strejk på Veolia Öresundståg (2014), jag har varit förtroendevald under strejkvarsel som det aldrig blivit något av. Vi försöker minnas om det varit några fler strejker på järnvägen under vår tid som yrkesverksamma. Den vilda lokförarstrejken mot höjd pensionsålder ligger någonstans långt bort och skvalpar (1989). Den vilda strejken på pendeltågen i Stockholm, mot att tågvärdarna skulle plockas bort, är ett nyare exempel (2023). Sedan kommer vi inte på några fler. Vi pratar om hur mycket vanligare det är med strejker på andra sidan Öresund.
Den egentliga anledningen till att jag är i Skåne är inte att jag ska dricka öl eller sitta och vara nostalgisk. Jag är här för att medverka i en konferens. Mer exakt Arbetarhistorikermötet, anordnat av Lunds universitet. Kanske är det härifrån inspirationen till strejktankarna över den där ölen kommer. Min föreläsning handlar om gruvstrejken i Persberg 1869, och flera av de andra sessionerna handlar också om strejker: Sopgubbar under 2010-talet. Vilda strejker i välfärden 1980–1990. Mest aktuellt för en järnvägare är punkten ”Var inte rädda för cheferna, dom ska vara rädda för oss” – en maktresursanalys av framgångsrik arbetsplatsorganisering på Pågatågen i Skåne.
Konflikten om försämrade anställningsvillkor på Pågatågen pågick i flera år (2018–2021). När arbetsgivaren försökte avskeda huvudskyddsombudet Ola Brunnström fick hans arbetskamrater nog och hotade med vild strejk. Ola fick behålla jobbet. Vi skrev om segern här i Första Linjen.
Läs mer:
Inspirerande om strejker
På konferensen sitter jag i ett panelsamtal med Frances Tuuloskorpi. Samtalet handlar om att skildra arbete och klass i kulturen.
Också Frances har synts i Första Linjen. Vi har skrivit om bokserien Hopsnackat, som hon var redaktör för. Frances har varit fackligt aktiv i tusen år, och tillsammans med arbetskamrater har hon tagit fram metoden folkrörelse på arbetsplatsen. Det handlar om att få till förbättringar eller stoppa försämringar på jobbet. Tillsammans. På plats. Genom att prata ihop sig. Genom långsiktigt arbete och genomtänkta strategier. I Hopsnackat-böckerna (och på hemsidan) samlas berättelser från en mängd olika arbetsplatser.
Läs mer:
”Segertåget” – filmen om en lokal facklig strid som de anställda vann
I panelen på konferensen pratar vi om varför arbetare så ofta skildras som offer i kulturen. Varför så mycket lidande och svaghet? Varför så sällan självförtroende och sammanhållning? När vi skiljs åt får jag med mig Frances senaste bok, Bageriet i Paradiset – starka tillsammans på jobbet.
På tåget hem från Skåne läser jag om bageriarbetarnas vedermödor från 1977 fram tills att fabriken lades ned på 2000-talet. De första försöken att prata ihop sig utvecklas till ett kamratskap som vinner strid efter strid på arbetsplatsen. I boken skockas erfarenheter och utfall av olika strategier, misslyckanden analyseras och blir till lärdomar inför nästa konflikt. Här finns reflektioner och tips på hur man kan tänka och göra. Här finns ett historiskt och politiskt sammanhang att sätta in nutidens arbetsplatsproblem i.
Frances är förtroendevald i den lokala fackklubben. Precis som i fallet Ola Brunnström försöker arbetsgivaren avskeda henne. Cheferna tycks tro att genom att göra sig av med en individ ska allt lugna ner sig, men Frances arbetskamrater vägrar låta det ske. Maktlösheten är som bortblåst när människor agerar och växer tillsammans.
Varenda förtroendevald borde läsa den här boken. Varenda medlem borde delta i en bokcirkel om den. Så här borde fackligt arbete bedrivas.
Läs mer:
Linnea Garli: Kulturskymning i facklig press
Skildringarna får mig att tänka på avståndet till högre upp i de fackliga organisationerna. Jag tänker på den senaste avtalsrörelsen för Spårtrafik, där rätten att skriva övertid från första förseningsminuten försvann med ett penndrag. Övertid får nu skrivas först efter en kvart. En kvart!? På järnvägen med alla sina förseningar? En förhandlare som låter sådant passera kan omöjligen förstå betydelsen av vad det är som förhandlas bort.
De nya reglerna har väckt reaktioner: En namninsamling bland anställda på SJ har anordnats av några som kallar sig ”Kvartskommittén”. Vad arbetsgivaren svarar och vad som händer sedan vet vi inte ännu. Det intressanta är att på sin hemsida hänvisar Kvartskommittén till berättelsen ”Pingviner” i boken Hopsnackat. Då handlade konflikten om utökad helgtjänstgöring och tågvärdarna svarade med övertidsblockad. Pingvinerna valdes som symbol eftersom de ställer sig tätt när det blåser kallt (och eftersom tågvärdarna i sina svartvita uniformer på den tiden inte var helt olika pingviner).
Läs mer:
Succé när Linnea Garli tog fram utställning om gruvstrejk
Strejk och åter strejk. Min resa till Skåne tycks invirad i strejk. I vilda former, i lagliga former. I dåtid, i nutid. Jag tänker på min lokförarkompis och vad han sagt om Sekos strejk på Veolia. Peppen bland de som var med, gemenskapen kring att vilja få något bättre. Insikterna om att det finns styrka och självförtroende här, här bland oss, och vad det gjorde med dem.
När det är en halvtimme kvar av tågresan från Malmö har jag läst ut Bageriet i Paradiset.
Den får vandra vidare till en fackligt förtroendevald tågvärd som råkar befinna sig ombord. Jag hoppas att den ska läsas, att den ska få fötter och vingar. Må pingvinerna flyga!
Text: Linnea Garli, lokförare och skribent
Foto: Seko
