För ungefär fem år sedan tog Arriva över verksamheten. Dom vann upphandlingen av E20-avtalet där Tvärbanan, Saltsjöbanan och Roslagsbanan ingick. Man gjorde det genom ett anbud som låg långt under sina konkurrenter. Vi, personalen förstod redan tidigt att detta skulle medföra konsekvenser, att det enda möjliga sättet att driva trafiken med ett så lågt anbud var att försämra villkoren för personalen.
Lokalbaneklubben har därför gjort en sammanställning av de försämringar vi fått känna av dom sista fem åren:
- Vinterjacka. Man kan tycka det är självklart att vi ska ha uniformer som håller värmen i den kalla svenska vintern. Men man gjorde ett nytt poängsystem för två år sedan, som innebar att alla inte hade tillräckligt mycket poäng för att få en ny vinterjacka.
- Möjligheten att förena föräldraskap med arbete. Det ska vara möjligt att förena förvärvsarbete med föräldraskap i Sverige. För oss i vår verksamhet innebär det i praktiken att du måste vara separerad för att få hjälp från arbetsgivaren att få ihop detta.
- Våra scheman blir tajtare och det råder ständig personalbrist. I en verksamhet där trafiken alltid måste rulla har det varit vanligt att man har s.k. ”reserver”, alltså en tjänst som innebär att du rycker in då något händer, någon blir sjuk eller något annat inträffar. Men man vill inte ha reserver, för det kostar pengar. Det här medför en väldig stress för dom som planerar trafiken och tvingas jaga rätt på någon som kan lösa situationen akut. Och det innebär också mer övertid och sämre arbetsmiljö för förarna.
- Spårunderhåll. Personalen som sköter spårunderhåll är också underbemannade.
- Punklighetsprojekt (Man vill påbörja ett punktlighetsarbete trots att vi redan idag har en tidtabell som inte gör det möjligt att spara in någon tid. Vi kör i gatuspår, med människor som springer framför tåget, med bilar som felparkerar och bilköer.)
- Kortsiktigt tänkande. Det finns ett kortsiktigt tänkande i hela verksamheten vad gäller reservdelar, material, lagerhållning.
- Konduktörerna. Listan kan göras längre men den största sparåtgärden gjordes i våras (2017) då våra konduktörer varslades på tvärbanan och ersattes med betalstoplar. Det handlade om ett hundratal kollegor som har blivit av med sina arbeten. Många har arbetat ett långt och troget arbetsliv i kollektivtrafiken, 10, 20, 30 år och kanske gjort olika saker, kört spårvagn, kört tunnelbanan, suttit i spärr. Det har inte spelat någon roll, allt har varit samma företag. Nu när verksamheten styckats upp mellan olika entreprenörer finns det knappt några omplaceringsmöjligheter kvar. En förare som får en sjukdom som gör att man inte längre kan köra tåg brukade normalt kunna bli omplacerad till t.ex. konduktör, den möjligheten finns inte längre när konduktörerna inte längre är kvar.
- Konsekvenserna för alla konduktörer som blivit av med jobben förstår ni kanske, men för oss förare som är kvar har det också inneburit en försämring i arbetsmiljön. Trafikanter som har frågor om betalning eller om resvägar vänder sig till oss, knackar på vår hyttdörr när vi som bäst håller på stänga dörrarna för att köra vidare, stressade av en tidtabell som är tajt.
- Dom stora förlorarna är också de äldre som ofta letar efter personal att ställa sina frågor till.
- Vagnarna är numera skräpigare. Det konduktörerna gjorde förutom att kolla biljetter var nämligen att ge information samtidigt som man och såg till att trafiken flöt på smidigt. Det förebyggde också skadegörelse och nedskräpning att ha personal ombord.
- Och vi vill skicka med er det, att ännu finns det möjlighet att se till att de andra Lokalbanorna; Saltsjöbanan, Roslagsbanan och Lidingöbanan kan få behålla sin personal ombord på spårvagnarna.
Lina El Yafi,
spårvagnsförare Tvärbanan
