Det är en vanlig arbetsdag på Crane AB sedeltryckeriet i Tumba. I gången mellan tryckeriet och efterbearbetningen ser jag ett gäng tryckarkolleger varav en del garvar medan andra ser bekymrade ut. Scenen som utspelar sig framför dem är följande: En stor del av Cranes småpåvar (avdelningschefer) med tillfällig förstärkning från HR-avdelning står med papper och penna framför sig och antecknar rörelseschemat på de anställda, hur de rör sig mellan arbetsstationerna. Arbetarna på efterbearbetningen har gula små lappar med nummer på sig. Företagsledningen har gett order om tidsstudier, de är missnöjda med effektiviteten på avdelningen. Plötsligt kastar min gamla vän Julio sin keps i en vid båge över lokalen “faan här går vi omkring med numrerade gula lappar som EU-kossor och dom jävla tryckarna står där borta och garvar”. Till saken hörde att ledningen hade höjt antalet bemanningsanställda på avdelningen till 60 procent. De menade att arbetet på avdelningen var enkelt. I själva verket fanns arbetsmoment som krävde kvalificerade kunskaper och det hela ledde till en kaotisk situation. Den fasta personalen fick försöka rädda upp situationen, samtidigt som de fick agera utbildare för en ständigt förändrad arbetsstyrka. Klubben hade under en längre tid varnat för situationen. Man hade till och med jobbat fram ett kompendium om hur man med fast personal skulle kunna utveckla arbetet på avdelningen. Nu ryckte man på axlarna i visshet om att företaget aldrig skulle våga genomföra något liknande på andra avdelningar med fast anställd personal. De inhyrda var ju anställda någon annanstans. De kom och försvann, var oftast inte fackligt anslutna och tillhörde inte klubben.
Ett par år senare jobbade jag i ett projekt för Handelsanställdas Förbund. Det handlade om att lokalt bygga löner efter vad den anställde kan och gör, kombinerat med möjligheter till utbildning för alla. Detta istället för det numer vanliga, att chefen sätter lön efter lönesamtal med ett antal luddiga subjektiva kriterier. Ni vet där den med ett smort munläder, den som springer fortast eller ännu bättre umgås med chefen på fritiden premieras lönemässigt. Min uppgift var att åka runt och samtala med folk på arbetsplatserna om att det går att göra på andra sätt och ta reda på förutsättningarna.
Jag kan villigt erkänna att en ny värld öppnade sig för mig. Jag var van vid ett jobb som yrkesarbetare inom grafisk industri, visserligen med en alltmer uppdriven arbetstakt och slimmad organisation. Här fanns en skillnad som jag inte hade förstått vidden av.
Jag kliver in i en skoaffär på en galleria i Sundsvall. Egentligen är det en skokedja där tre skoaffärer ligger bredvid varandra, men med olika namn fastän ägaren är densamma. Jag träffar två tjejer som är fackliga ombud. Efter ett inledande snack förklarar de att ingen har anställts på mer än 50 procent de senaste fem åren. De flesta jobbar från 20 timmar ner till 3 timmar i veckan.
Det fanns dock två äldre tjejer som efter ett långt yrkesliv nått upp till 80 procent. De var nu ledsna och oroliga. De hotades av något som var helt nytt, nämligen hyvling. Arbetsdomstolen hade nyligen gjort tolkningen att Las skyddade anställningen men inte arbetstidsmåttet. Alltså kunde arbetstiden för den anställde minskas (hyvlas) utan förhandling. Det visade sig att dessa förhållanden var normala inom detaljhandeln som är ett utpräglat kvinnoyrke. Beklagar, men här kommer ett gäng siffror – nödvändiga för sammanhanget. 69 procent jobbar deltid inom detaljhandeln. Om man utgår från en faktisk inkomst (på grund av deltiden) når 39 procent av de anställda inom detaljhandeln inte upp till den relativa fattigdomsgränsen som är 12 585 kr efter skatt. Lägger man till ersättning för OB blir siffran 32 procent.
Tilläggas bör att inom detaljhandeln jobbar drygt en tredjedel på allmänna visstidskontrakt. Det här är inte något speciellt för detaljhandeln. Liknande förhållanden finns inom sektorer som Hotell och restaurang, vård och omsorg, fastighetsservice (städare) samt sociala tjänster (hemtjänst m.m.). Naturligtvis mestadels kvinnodominerade yrken. Över hälften av de kollektivanställda kvinnorna jobbar deltid sett över hela arbetsmarknaden.
Innan 1993 fanns visstidsanställningar som företeelse. Då förutsattes det att arbetsgivaren hade skäl att ta in tillfällig arbetskraft såsom vid säsongsrelaterade arbetstoppar, arbetsanhopning eller särskilt beskaffat arbete. Facket fick skriva på en särskild blankett där man godkände visstidsanställningen. 1993 blev det möjligt att bedriva personaluthyrning i vinstsyfte. Bemanningseländet startade. Plötsligt fick arbetsgivaren möjlighet att ta in arbetskraft utan att ange motiv och utan restriktioner vad gällde omfattning. Ena dagen kunde man alltså ta in arbetskraft i verksamheten för att andra dagen säga tack och adjö utan facklig inblandning.
2007 kom sedan den allmänna visstiden. Nu kunde man anställa ett obegränsat antal på tidsbegränsade kontrakt utan motiv eller angivna skäl. Det svenska kapitalet hade fått en av Europas mest liberala regleringar. Sammantaget har vi hamnat i en situation där hundratusentals arbetare på svensk arbetsmarknad brottas med ofrivillig deltid som man inte kan försörja sig på. Utöver det bemanningsanställningar som i hög grad splittrar och försvårar det lokala fackliga arbetet och där de inhyrda arbetarna blir ett B-gäng som ska springa fortare och hålla käften utan tillgång till det skydd som det lokala facket utgör. Allmän visstid som är den anställningsform som har vuxit mest. Med hjälp av allmän visstid tog även SMS-anställningarna fart. På så sätt kunde nämligen kontrakt upprättas som innehöll 0 timmars arbetstid. Det var bara för arbetsgivarna att sms:a eller ringa när behov av arbetskraft fanns. Lägg också till den tidigare nämnda hyvlingen av arbetstid så blir bilden av uppluckringarna i anställningsskyddet klar. Eller kanske inte. I regeringens 73-punktsöverenskommelse talas det om att rucka på turordningsregeln och att det måste bli lättare att säga upp folk. Just nu finns en räcka med utredningsdirektiv om detta som det inte finns utrymme att redogöra för här. Så håll i hatten, det kan bli värre.
Man brukar prata om att det finns en kamp mellan arbete och kapital på arbetsplatserna. Vi har kämpat för bra löner, god arbetsmiljö, demokratisk inflytande och anställningsskydd. Kapitalet vill pressa fram så mycket arbete som möjligt till så låg kostnad som möjligt. En kamp som historiskt har böljat fram och tillbaka. Idag är de stora kapitalägarna mäktigare än någonsin. Vi lever i ett samhälle där det gemensamma/offentliga sektorer privatiseras och görs till vinstprojekt. Ett klassamhälle med allt djupare klyftor.
Fackets maktposition har under en längre tid skjutits tillbaka. En skyddad och bra anställning ersätts i allt större utsträckning av tillfälliga eller osäkra anställningar. Skyddet som vi tidigare byggt upp vid arbetslöshet i form av A-kassa är idag ett skämt. Socialförsäkringsavgifter där vi historiskt avstått från löneutrymme och som via arbetsgivaravgiften ska fungera som ett skydd om vi blir sjuka eller skadade på jobbet har halverats. Pengar som var avsatta till detta har istället använts till jobbskatteavdrag. Vår strategi var ju att detta skulle vara ett fackligt värn mot allt för stora skillnader mellan oss som hade en säker plats på arbetsmarknaden och de som var arbetslösa, sjuka eller av andra skäl stod utanför. Vi förstod att annars är risken stor för att underbudskonkurrensen tar fart, att folk tvingas sälja sin arbetskraft till underpris. Det sker nu i form av en växande informell arbetsmarknad utan rättigheter och med höga inslag av kriminalitet.
Förhoppningsvis kommer klubbar och fackligt aktiva ute på Sveriges arbetsplatser börja röra på sig och ta striden. Större förändringar som gynnar oss kommer sällan uppifrån. Det måste börja mullra bland de tiotusentals fackligt medvetna aktivisterna ute på arbetsplatserna. Det kan börja med krav att sätta stopp för ytterligare försämringar av anställningsskyddet och fortsätta med att i nästa avtalsrörelse räcker det inte ens med att försvara reallönerna. Det måste ställas politiska krav på att skitanställningar måste bort. Ett arbetsplatsuppror med politiska krav behövs för att radikalisera och skaka om en stelnad LO-byråkrati.
Text: Stefan Granér
Illustration: Petter Evertsen
