Nu har 8 mars, Internationella kvinnodagen, just passerat men vi måste se till att prata om jämlikhet och otrygga anställningar varenda dag på året. Ända tills vi får en förändring på riktigt. När vi skriver 2021 och fortfarande måste prata om att vi måste kunna prata mens på jobbet och att det även i ”kvinnoyrken” borde finnas betalda arbetskläder, då känns det som att vi har oändligt långt kvar till ett jämställt samhälle. När mäns våld mot kvinnor inte utrotats.
Kvinnor utsätts för övergrepp varje dag. I sina hem, på krogen, i joggingspåret och på sina arbetsplatser. I LO:s Jämställdhetsbarometer från 2020 (i dagarna släpps för övrigt barometern för 2021 – lästips!) visas på sambandet mellan otrygga anställningar och risken att utsättas för övergrepp på sin arbetsplats. Tryggare anställningar ger alltså säkrare arbetsmiljö.
Att det överhuvudtaget finns en risk att skadas eller dö på arbetet är naturligtvis helt oacceptabelt. Att någon ska tillåta sig tillträde till en annans kropp – det är lika oacceptabelt. Men sexuellt våld är det mest tolererade våldet. Varför? Enligt statistik från WHO har mer än en tredjedel av världens kvinnor över 15 år upplevt sexuellt eller fysiskt våld. Det är nästintill oundvikligt att du känner någon som blivit utsatt. Vad som kanske är svårare att ta till sig är att vi alla känner någon som är en förövare. Och hur ska vi hantera det? Hur ska vi sätta stopp och skapa trygga arbetsplatser för alla?
Vi måste ha nolltolerans mot sexuellt våld, i alla dess former. Vi måste se till att skapa öppna klimat på våra arbetsplatser där det finns kanaler för att berätta utan att bli belagd med skuld och skam. Där vi som fackliga representanter ser till att dels utöva tryck på arbetsgivaren så att den tar till de åtgärder som behövs, dels att hjälpa till att hålla en schysst nivå i fikarummet och stå upp för den som behöver stöd. Det kan också handla om att trycka på för att få arbetsgivarna att investera i vår trygghet.
Hot och våld är naturligtvis inte bara en kvinnofråga. Det ska vara en självklarhet att kunna vara trygg på sitt arbete och det ska gälla oss alla. Men otryggheten drabbar som regel kvinnorna hårdast. Framförallt arbetarkvinnor. Kvinnor med arbetaryrken har lägre lön, får sämre pension och drar ett större lass i hemmet och tar större ansvar för vård av barn och nära anhöriga. För att återknyta till kopplingen mellan trygga anställningar och att vara trygg på jobbet, så handlar det kanske i slutändan om hur vi värderar varandra. Det är lika viktigt med trygga arbetsplatser för kvinnor som män, för arbetare som tjänstemän. För att vi ska åstadkomma det måste vi också börja se varandra som likar.
Karin Åkersten, ordförande Seko Stockholm
