”Vore väldigt fint om Första Linjen kunde komma hit och skriva om vad som händer”, säger Enrique Obregon.
Samtalet från Enrique Obregon är bara ett exempel bland många. Inför varje nummer av Första Linjen hör omkring ett 10-tal personer av sig, på telefon eller genom mejl eller sms, för att berätta om saker som de vill att Första Linjen ska ta upp. Orsaken är given, det handlar inte bara om att skildringarna kan ha ett fackligt intresse utan framför allt om att publicitet är ett av flera verktyg för att påverka. Ibland ändrar arbetsgivaren uppfattning direkt när tidningen hör av sig. Det är just ett av syftena.
Första Linjen skiljer sig från de flesta fackliga tidningar. Förbunden har sina förbundstidningar, som Sekotidningen. De är journalistiska produkter och det är anställda journalister som bestämmer innehållet. Sedan finns en flora av klubb-, avdelnings- och branschtidningar där lokala förtroendevalda håller i pennan.
Första Linjen är och har varit ett mellanting mellan dessa former. En redaktion bestående av förtroendevalda lägger upp innehållet. Jag, som är arvoderad redaktör, skriver en stor del av texterna, men inte allt, flera av personerna i redaktionen bidrar också med texter. I slutändan samlas redaktionen och korrläser och går igenom innehållet och till sist är det den ansvariga utgivaren, tillika ordföranden i Seko Stockholm, som godkänner innehållet.
Involverade i produktionen är med andra ord förtroendevalda, jag som fungerat som redaktör – men också grafisk formgivaren Petter Evertsen och fotografen José Figueroa.
Efter vad jag förstår är denna form av tidningsproduktion, där arvoderade personer samverkar med förtroendevalda och där de förtroendevalda har den yttersta makten över innehållet, en ovanlig kombination.
Läs mer:
Sekos kongress röstade ja till förändrad organisation
Att vara med i redaktionen är också en form av utbildning. På redaktionsmötena har det diskuterats inte bara vad som bör tas upp i tidningen utan också hur saker bör skildras. De som skrivit texter får respons och förslag till förbättringar. Resultatet är också tydligt. Första Linjen har bidragit till att skola nya skribenter. Många namn kan nämnas, däribland lokföraren Linnea Garli och brevbäraren Charlotte Rinaldo.
Även i detta nummer skriver förtroendevalda. Här bör särskilt Andreas Nyman nämnas som skrivit krönika om läget inför valet, en nyhetstext om när manliga förare gick klädda i kjol och tillsammans med Mikael Eriksson förslaget om en ”kulturkanon för arbetarrörelsen”. Det är bara att hoppas att texterna får spridning och skapar debatt.
En specifik roll har ordförande i Seko Stockholm haft. Den personen har inte bara, som nämnts ovan, varit ansvarig utgivare, utan även skrivit tidningens ledare. Under särskilt lång tid var Karin Åkersten ordförande. Nu har den rollen övertagits av Alexander Petersson. Ledartexten har haft en särskild roll. Den förmedlar Sekos Stockholms åsikter. I övrigt har ambitionen varit att tidningen ska ha högt till tak. Medlemmarnas åsikter får utrymme genom intervjuer, reportage och debattartiklar – stundtals har motstridiga uppfattningar uttryckts i samma tidning. Dessutom har det funnits möjlighet att skriva debattartiklar. Till de flesta nummer har åtminstone något inlägg kommit in till redaktionen.
Första Linjen har varit kaxig. Orsaken är att det finns många viljestarka fackliga profiler i Stockholm och i redaktionen. Flera av de lokala klubbarna i Stockholm är också tunga och har kapacitet och engagemang att driva olika frågor, främst förstås det som rör de egna medlemmarna (som försvaret av tågvärdar, järnvägsunderhåll eller krav på körkort inom posten), men ibland också mer övergripande frågor (som att lönerna generellt bör höjas inom LO-kollektivet eller att Israel bör sluta bomba Gaza). Inte sällan har dessa klubbar tagit Första Linjen till hjälp för att få ut sina åsikter.
Läs mer:
Seko Stockholm 25 år – en tillbakablick
Nu är detta experiment över. Sekos senaste kongress beslutade om en organisationsförändring som innebär att Sekos branschorganisationer stärks medan regionerna får en mer blygsam roll. Till regionernas uppgifter hör inte längre att ge ut tidningar. Det innebär också att Första Linjen läggs ner.
En kort tillbakablick är befogad. Det första numret av Första Linjen kom ut 2014 med en grafisk form som uppdaterats en aning under årens lopp, men som ändå varit sig ganska likt sedan starten. De två viktigaste initiativtagarna var Seko Stockholms dåvarande ordförande Alexander Ojanne, som idag är socialborgarråd i Stockholm, och Johnny Naderus, välkänd profil från Seko Infranord och som tog över ordförandeskapet i Seko Stockholm 2015.
Fram till och med 2022 kom tidningen ut med fyra nummer per år, därefter med tre. Detta, det sista numret, är med andra ord det 41:a numret av tidningen. Varje nummer har innehållit ett 30-tal texter och ett 20-tal bilder av olika längd och format. Det betyder sammanlagt cirka 1200 texter och 850 bilder.
Kärnan i tidningens innehåll har varit Seko-klubbarnas verksamhet i Stockholm. Stort och smått har blandats, det vill säga allt från hårda konflikter med arbetsgivare, till nyval av en klubbordförande. Tidningen har också rapporterat om generella frågor som är viktiga för Seko, som underbemanningen inom kriminalvården eller det haltande järnvägsunderhållet. Ett annat bevakningsområde har varit politiken i Stockholm, särskilt med inriktning på välfärd och arbetsliv. Varje nummer har också innehållit ett arbetsplatsreportage, ett personporträtt, globala fackliga nyheter och en kulturavdelning där ofta förtroendevalda recenserat böcker och filmer.
Debatt:
Lisa Diaz: Alltför mycket har sålts ut!
Den enda person som deltagit i produktionen av tidningen från början till slut är grafisk formgivaren Petter Evertsen, som förstås också har layoutat det nummer du håller i nu. Han konstaterar att det har varit ett stimulerande uppdrag och att det känns angeläget med en tidning som belyser den fackliga vardagen.
Jag själv har varit redaktör för tidningen sedan nummer 3/2017. Detta blir det 31:a numret som jag är med och producerar. Innan mig var Rebecka Bohlin redaktör. Hon slutade i samband med att hon blev chefredaktör för ETC nyhetsmagasin. Ännu tidigare var en rad olika frilansjournalister involverade i produktionen, men bara under kortare perioder. Periodvis har det också funnits personer som haft ett särskilt ansvar för tidningen och som kunnat använda förtroendetid till att sköta uppdraget, däribland Gunnar Westin, Monika Roll och Charlotte Rinaldo.
Nu är projektet ”Första Linjen” över och det gäller att se framåt. Det har funnits många åsikter om Sekos organisationsutredning, men nu är beslutet fattat i demokratisk ordning och då är det viktigt att göra vad som går för att stärka Seko. I det uppdraget ligger att skapa plattformar för facklig diskussion och intern skolning. Lite förenklat är det nu Sekos branschorganisationer som tar över stafettpinnen från regionerna.
Det man kan önska är att erfarenheterna av Första Linjen förs vidare till branscherna. Inte med avsikt att branscherna ska försöka göra tidningar som liknar Första Linjen, det är sällan lyckat att kopiera en idé. Däremot finns en annan och mer generell lärdom: Att projekt och aktiviteter där förtroendevalda, arvoderade och anställda verkar tillsammans kan skapa en särskild dynamik. Inte minst är det avgörande att hitta kreativa projekt som skolar en framtida generation av fackligt aktiva. Det ökar den fackliga styrkan och gör det spännande att delta i facklig verksamhet. Ytterst handlar det om att främja facklig organisering och att bygga starka klubbar.
Text: Mats Wingborg
