De japanska körsbärsträden har slagit ut
i Kungsträdgården och våren har äntligen kommit med full kraft. Det glittrar från vattnet i Nybroviken och vid kajplats E ligger båten M/S Nämdö. Där står den parkerad när den inte är i drift. Kajplatsen fungerar som en depå, men snart ska båten ut i ordinarie trafik. Alldeles nyss har fyra från besättningen klivit ombord.
Konflikten om kollektivavtal på bilföretaget Tesla skakar Sverige. Utanför företagets verkstad i Upplands Väsby står fackliga företrädare vakt. Även aktiva i Seko deltar.
– Sådan här mobilisering kan vitalisera fackföreningsrörelsen, säger Marta Aguirre, aktiv i Seko Stockholm.
Det är tidig kväll i posthallen. Det rasslar från sorteringsmaskinerna. Men på ett ställe i hallen gapar hålet stort efter en av maskinerna. Den är redan flyttad till terminalen i Rosersberg. Snart ska fler monteras ner och flyttas.
– Vi måste få bort det här skitschemat. Jag känner mig som en slav. Lever vi verkligen i Europa? De förnedrar oss. Vi har inga liv längre, säger Mustafa. Det är som om en propp dragits ur. Den gnutta lojalitet som tidigare funnits med arbetsgivaren är som bortblåst. Misstron är total, allt förtroende borta.
Utifrån ser Postnords lokaler ut som en stor platt industrilada. Det är en tidig morgon men personalparkeringen är redan fullsatt. Strax intill ligger kommunens studentbostäder. Dessa har också gett namn till området, Campus Roslagen. Längre tillbaka var den en helt annan verksamhet som dominerade. Fram till 2000 låg här Roslagens Luftvärnsregemente Lv3. Den byggnad som idag används av Postnord var tidigare ett militärt förråd.
Det är iskyla vid Hagalundsdepån, norra Europas största underhållsdepå för tåg. De anställda som rör sig utomhus på spårområdet är påpälsade. Vid ingången på Råsta strandväg, som åt andra hållet vetter mot Friends Arena, möter Ulf Gillver upp.
Himlen är klar och solen speglar sig i fasaden på IF Metalls huvudkontor som ligger på Olof Palmes gata 11 i Stockholm. Utanför på gatan står en staty som föreställer Ernst Blomberg. Han levde mellan 1863–1911 och var järn- och metallarbetare och blev den första socialdemokraten i Stockholms kommunfullmäktige.
– Vi måste bestämma vad vi ska ha i påsarna, säger Stevan Mihajlovic. Han har jobbat inom posten i 12 år, nu senast på terminalen i Segeltorp. Men i grunden är han långtradarchaufför. Hans jobb inom posten har också varit att köra de långa fjärrbilarna fyllda med paket och försändelser. Nu jobbar han för LO-distriktet och är med och leder det fackliga valarbetet.
Han ser lugn och samlad ut fast dagen är stressig. Jannis Konstantis är ordförande i tunnelbaneklubben och under förmiddagen ska han förbereda en rad förhandlingar. Efter det ska han köra ett pass på röda linjen. Utsikten in mot centrum är fantastisk från det fackliga kontoret vid Gullmarsplan. På bordet står en termos med kaffe och ett fat med kanelbullar.
Anette Nyman är upprörd:
”Sitter du här och sover mitt under brinnande krig? Och grytan kokar för fullt. Borde vi inte äta nu?”
Olle Westerberg rycker till och svarar sävligt:
”Jo, jo, visst är jag hungrig.”
Bredvid honom puttrar det i den stora järngrytan och under den glöder elden. Men inget är på riktigt. Det doftar inte av mat, svett och slagfält, glöden är inte autentisk och ljudet kommer från en högtalare.
En bil tvärstannar efter vägen. En skäggig man kliver ut. Han har något vilt i blicken.
– När kommer strömmen tillbaka? Vet ni det? ropar han.
Teknikern Tomas Holmqvist, som står i diket och inspekterar en nätstation svarar lugnt:
– Vi jobbar för fullt och jag är säker på att ni kommer att få tillbaka elektriciteten under dagen. Men exakt hur lång tid det kommer att ta är svårt att säga.
Sundstabacke börjar efter en avfart från Skansbron. Vägen viker av tvärt, precis bakom kröken pågår sprängningsarbete. I skyn syns tre till broar, Skanstullsbron, Johanneshovbron och bron för tvärbanan. Ett tåg från Gullmarsplan accelererar, ett brummande ljud fortplantar sig mellan betongpelarna som håller upp broarna. Solen skiner, men de stora brokonstruktionerna skuggar markytan.