Fredagen den 24/3 ca 18.25 med 2254 i Knivsta
Efter två dagars ledigt mötte jag upp min elev på plattformen. Vårat pass började mot Uppsala och vi fick ett långt DÖS tåg. UTAN tågvärd.
Min elev var införstådd i att eftersom jag inte har fått till mina egna rutiner på dös tåg så körde jag. Resan var lugn, vi pratade om allt möjligt. När vi kom ut ur arlanda tunneln var det väldigt slirigt. Jag förklarar hur han ska tänka och bete sig under sådana omständigheter.
När långa raksträckan mot Knivsta börjar sänker jag farten betydligt mer än vad jag kanske skulle ha gjort om det var torrt. Vi har kommit halvvägs när jag förklarar var vi stannar på plattformen och påpekar att det är både väg och gångövergång innan plattform.
Vi har i princip kommit fram till vägövergången när vi ser en kille böjer sig och går under bommarna. Jag får ur mig nåt i stil med ”vad i helvete? Neeeej!” samtidigt som jag snabbromsar. Min elev säger ”Vad gör han?“
Men vi är redan framme, jag ser honom gå ut framför mig och jag träffar honom med kopplet. Sen kom dunsen. Tåget stannade. Alldeles för sent, men det stannade. Tårarna kom och jag svor.. många gånger. Min elev frågade ”vad hände nu?” ”vad gjorde han?” jag hör att det är mer en retorisk fråga än att jag behövde svara.
Jag började andas tungt för att försöka få kontroll på min panik. Jag ser ut på plattformen. De fåtal resenärer som står där ger inget tecken att de skulle ha sett vad som hade hänt. De tittade mot mitt håll och väntade på att jag skulle köra fram. Handen gick mot internkommunikationen men stannade i luften två sekunder. ”FAAN OCKSÅ”
Jag drar ett djupt andetag och gör ett utrop att det har skett en olycka och att vi ska tillkalla räddningstjänst. Gråten var i halsen och det var knappt jag hörde själv vad jag sa.
”Jag måste larma”, sade jag åt mig själv och trycker in 1:an på mobisiren.
Tkl som svarar är inte beredd på det hon får höra, men hon agerar snabbt och jag hör hur det knapprar på tangentbordet. Det var som att prata med SOS alarm. Hon sa att räddningstjänsten är på väg och började ställa frågor. ”var står du?” ”har du flyttat tåget?” osv.
Under samtalet ser jag en man med sin unge på armen, ca 4-5 år kanske, går fram och tittar väldigt ingående på kopplet. Jag nästan skriker ”vad i helvete står du där och glor? Jag vet ju inte ens hur det ser ut!!”
Läs mer:
Pendeltågsförare strejkade vilt i tre dagar – nu krävs de på skadestånd
Tkl svarar med bestämd röst i telefonen ”och det är ingenting du ska titta på! Du ska sitta still i stolen tills räddningstjänsten kommer”
Underbara människa. Hon förtjänar en STOR bukett blommor!
När det är larmat drar jag en djup suck. Jag vänder mig mot eleven som tittar på mig med skärrade ögon och frågar ”hur mår du?”. Han svarar ”chockad, men okej”.
Jag lyfter telefonen och ringer DLC. Jag känner att jag behöver stöd, veta vad jag ska göra. Det står helt still i huvudet. Det jag fick var ”Eeeeh.. vi hörde det precis.. eeeeeh.. det var ju tråkigt.. meeen räddningstjänsten är på väg.”
Jag la på. Kände mig som världens mest ensamma människa just då. Mitt sk driftstöd var ett långt eeeeeeh
Vid min förra påkörning hade jag en tågvärd. En jävligt duktig sådan. När jag larmade så började han informera resenärer. Efter det drog han checklistan med mig. Har du pratat med opl? Har du bromsat ner tåget? Har du blinkande frontljus? Ska vi lägga kontaktdon? När allt sånt var avklarat så frågade han: Hur mår du? Ska jag komma fram?
Men nu satt jag med ett enda eeeeh.
Jag gjorde ett andra utrop att räddningstjänst var på väg. Rösten sprack flera gånger. Sen vände jag mig mot min elev och förklarade vad som skulle ske härnäst. Min elev ställde sig bredvid mig och sa ”Jag är inte säker, men ska du inte bromsa ner tåget?” Jag tittade tacksamt på honom och sa ”jo det ska jag” och tömde luften.
Det går en stund, så börjar nödtalenheten låt. Jag drar ett djupt andetag och svarar. En man frågar ”Vad händer? Varför får vi inte gå av?”
-Det har varit en olycka och vi inväntar räddningstjänsten.
-jaha. Sa han kort och sen var han tyst.
Jag kopplade bort honom.
-VAR FAN ÄR MIN TÅGVÄRD?? Fräste jag och slog näven i bordet.
Ca 12 min efter olyckan ringde GC som hade POM. Hon sa att hon skulle sätta sig i taxi och komma så fort som möjligt. Medan jag pratar med henne ser jag hur det börjar blinka blått i hytten. ”Blåljus! Blåljus! De är här! Äntligen är de här!” jag reser mig upp och ser blåljus på båda sidorna om järnvägen. Har nog aldrig känt mig så lycklig över att se blåljus. Jag var inte ensam längre.
Läs mer:
Melissa Svenhard svarar på kritik från strejkande lokförare
Brandmännen började gå runt tåget med ficklampor. Magen knöt sig då jag vet vad de stackarna ska göra och vad de ska behöva se. En av brandmännen, jag tror han var brandchef eller räddningsledare, (eller bådeoch?,) kom mot hytten så jag öppnade.
-Det går ett rykte om en barnvagn. Såg du en barnvagn?
-Nej ingen barnvagn.
-såg du hela händelsen?
-Ja och det var INGEN barnvagn! Han var själv!
-okej. Någon säger att det är en barnvagn inblandad, vi måste kolla det.
-Det var ingen barnvagn.. sa jag tyst. Han tittade på mig med en blick som sa att han trodde mig men måste göra sitt jobb.
Det dök upp en polis och tittade in i hytten.
-Ni är två här inne?
-Ja det här är min elev.
-Har ni någon mer på tåget förutom resenärer?
-Nej jag har ingen tågvärd! Det är bara vi och vi har långt tåg.
Han muttrade något samtidigt som nödtalenheten började låta. Jag svarade och det var en väldigt generad resenär som undrade om de fick gå av snart. Jag tittade på polisen som sa ”nej, de får stanna kvar ett tag till”. Jag vidarebefodrade det och resenären sa att han måste verkligen verkligen gå. Jag såg att han satt i den bakre enheten. Hade varit en enkel grej om jag hade haft min tågvärd, men nu kunde jag inte göra någonting för honom. Jag sa att han skulle göra det han behövde i ett avskilt hörn, vi spånar efter dig, oroa dig inte. Jag såg i pisen hur han gick iväg med sänkt huvud. Kändes inte alls bra.
Det stannade till en man med hjälm utanför hytten. Hur går det? Frågade han vänligt.
-Jo.. det har väl varit bättre. Vem är du?
-Jag är en som inte har något att göra just nu så jag pratar med dig en stund.
-Tack.
Framför oss går ambulanspersonal ner på spåret med en bår.
-Varför tar de med sig bår?
-Jag vet inte. Kanske lättare att bära? Säger han med ett stort leende.
-LEVER HAN?
-Jag vet inte mer än du. Vi får se tiden an. Han gick mot några resenärer som var på väg mot tåget.
Nödtalenheten låter igen. Samma kille som frågade varför de inte fått kliva av. ”Får vi kliva av snart?”
Jag svarade att polisen säger att de måste vänta. Han svarar med en irriterad suck.
Jag pratade med min elev en stund. Den stackaren blev väldigt isidosatt i allt det här. Jag sa till honom att när polisen kommer och ska ställa frågor så måste han inte ge ut mer än sitt anställningsnummer egentligen. Vilket han inte har något som elev, men ändå.
Det knackade på dörren och jag ser ett välbekant ansikte. Jag flög ut ur hytten och gav henne en stor kram och sa ”jag är så jävla glad att det är du som kommer!!” OTS:en ger mig en stor kram tillbaka och sen ett leende som jag verkligen behövde.
-Har du informerat resenärerna nåt?
Läs mer:
Dragkampen om tågvärdarna fortsätter
-Två utrop, men det var längesen. En är stressad och ringer på nödtalenheten.
-Okej, jag fixar det. Hon hoppade in i hytten och började göra utrop.
Jag stod kvar på plattformen i kylan. Kändes skönt med lite luft.
Vi pratade lite och hon kollade med eleven hur han mådde.
Två poliser kom fram till mig. ”Ska vi gå in i hytten, i värmen, och prata lite?”
De ställde sina frågor och vi svarade efter bästa förmåga. Sen kom frågorna om personnummer och telefonnummer. Jag svarade utan att tänka. Trots att jag precis hade sagt till eleven att vi inte behöver/ska göra det. Varför kan de inte ha som rutin att bara fråga efter anställningsnummer?
Under tiden kom ambulanspersonalen upp med båren på plattformen. ”Du behöver inte titta” sade poliskvinnan tyst bakom mig. Men jag tittade. Det som låg på båren var täckt, så man såg ingenting. Jag tittade på polisen och väser fram ”LEVER HAN?”
Hon tittade på mig med blicken ”vad ska jag svara nu?” och sa tyst: han har visat levnadstecken.
OPA kom till platsen vid 19.20. Ställde lite frågor men såg mest frågande ut. Han tog det mesta med OTS.
-Nu kommer YDL. Sa jag när jag såg den varselklädda kollegan komma gående på plattformen. (men han är ensam? Tänkte jag konfunderat) Jag mötte honom och gav honom en stor kram.
-Usch vad du ska vara med om. Inge kul.
Tårar kom igen. Den här gången av känslan av lättnad när två av mina duktiga kollegor var hos mig. Han försökte skaffa sig en överblick över situationen.
Min elev stack ut huvudet ur hytten och ropade på mig. Nödtalenheten kallade. Jag tittade på OTS ”kan du ta det?”. Hon tittade frågande, jag pekade mot eleven. ”Ja självklart!” sa hon och hoppade in i hytten.
På plattformen stod nu samtliga inom räddningstjänsten i en liten ring. Brandchefen (?) sa med hög stämma: ”Nu är brandkåren klara. Tåget är klart för drift. Har polisen något mer de vill klargöra?” han pekade på dem med hela handen.
-Polisen är färdiga. Svarade en av dem
-Har ambulansen något mer? Han pekade på dem
-Ambulansen klara.
-Bra, åk iväg då.
-Har OPA något mer som han vill ha av oss? Han pekade på honom.
-OPA är nöjd, vi löser resten.
-Bra då avslutar vi och avlägsnar oss.
Hela truppen började gå iväg. Poliskvinnan tittade länge på mig, precis som om hon inte ville lämna mig. Jag frågade om de hört något från första ambulansen som åkte iväg. Hon skakade på huvudet och sade tyst ”vi vet ingenting”.
När de lämnat, OPA och YDL hade pratat ihop sig, så började det bli dags för att flytta tåget.
-Tanken var ju att jag skulle ha med mig en extra förare, men eftersom det är personalbrist så fick jag ingen med mig. Sa ydl:n med uppgivenhet i rösten.
-VAA!??
-Ja det blir lite om sig och kring sig nu. Jag kommer behöva dig, och vände sig mot OTS, att köra fram tåget eftersom det är resenärer i tåget.
-Absolut.
Hon gick fram till mig och gav mig en bilnyckel.
-Gå och sätt er i bilen och vänta på mig där. Jag kommer så fort jag är klar med det här.
Vi gick. Resenärerna stirrade på oss. Jag valde att tittade ner i backen.
Efter ca 5-10 min kom GC med taxi, samtidigt som OTS och YDL kom till bilen.
Jag och min elev åkte med gc i taxi till Cst när klockan var ca 19.45. Vi satt och pratade ett tag innan vi åkte hem.
Text: Jeanette Rickebo
