Vilka tider!

Dela artikeln

Share on facebook
Share on twitter
Share on email

Jag återkommer ofta till den. Bertolt Brecht skriver i sin dikt Till kommande släkten:

Vilka tider! Ett samtal
om träd är nästan ett brott
då det innebär tystnad om
så många grymheter!

Jag vill inte vara tyst om de många grymheterna. Och ett samtal om något annat är som att prata om träd. Därför vill jag skriva om Gazas barn. Och Gazas barn är många. Det är de som med tomma blickar flyr från sina hem. De är de som är mellan liv och död, själsligt och fysiskt. De är de för tidigt födda barnen som nu plockas ut ur sina kuvöser för att bränslet till deras sjukhus tagit slut. De som duckar när israelisk militär skjuter in genom sjukhusfönstret där de ligger på en sjukhussäng. De är också de söndersprängda och ihjälskjutna barnen. Idag, igår men också sedan 75 år tillbaka av ockupation. Jag har i 40 dagar hört politiker från höger till vänster basunera ut att Israel har rätt att försvara sig. Försvaret har övergått till notoriska folkrättsbrott, beskjutning av civila byggnader, ambulanser och FN-byggnader. FN:s generalsekreterare Antonio Guterrez beskriver Gaza som en barnkyrkogård. Men alla fortsätter att tala om träd. Det talas om etnisk rensning, folkmord och folkförflyttningar. Inte ens med välvilja är det längre självförsvar. Det är triumferande våld.

Jag tänkte först att jag skulle skriva om när jag jobbade i hemtjänsten. Vad jag lärt mig, hur jag tagit med mig erfarenheter till mitt arbete i kriminalvården. Om de fina tanterna och de sura gubbarna. De fina gubbarna och de sura tanterna. Om livets slutskede och att blicka tillbaka i vemod på ett långt liv. Men jag insåg att det hade varit som ett brott. Att tala om träd. För samtidigt som jag skriver dessa rader befinner sig nyfödda spädbarn i livets slutskede. Mammor och pappor kramar om sina döda barn insvepta i vita lakan. Israel har stängt gränsen till Gaza för mat, vatten, bränsle och journalister. I Israels regering talar man om ett krig mot odjur. Israels försvar som västvärldens politiker hejat på som mörkrets hejaklack ska inte bevakas av den internationella journalistkåren. Vi ska samtala om träd när centralsjukhuset i Gaza stängs ner och barnen i sjukhuset, där de skulle bli räddade, dör.

Som fackligt engagerad ser jag det som min plikt att skriva om dessa barn. Det handlar inte om internationell solidaritet. Det handlar om människovärde. För barnen som fortfarande lever, men inte har en röst. För barnen som inte har en röst för att de inte längre lever. Just nu säger de siffror som går att få tag på att 11 200 palestinier dött under dessa 40 dagar, av dessa är 4 600 barn. Bakom varje siffra gömmer sig ett släckt liv. En släckt dröm. Ett barn som för 41 dagar sen lekte med sin bästa vän på sin gata. Ett barn som inte längre finns kvar. Kanske inte heller vännen. Det är en motståndshandling att bryta den öronbedövande tystnaden. Det är min skyldighet att göra det. Vår skyldighet. För jag vill varken tala om träd eller begå brott. Det skulle innebära tystnad om de här grymheterna.

Text: Alexander Petersson
Foto: Marcin Monko/CC

Andra läser

Nyheter

Ta tillbaka tågvärdarna

Seko tunnelbanan har antagit ett uttalande till stöd för ordförande och vice ordförande på Pendelklubben som båda blivit uppsagda.