Gång på gång visar det sig att vi lyder under gamla lagar. Las, lagen om anställningsskydd, går att runda hur enkelt som helst. Ändå vill högerkrafter montera ned och smula sönder det sista av värde som finns kvar.
När vi under kampanjen mot det nya lagförslaget höll ett panelsamtal så lyftes just att anställningsskyddet redan i dag är väldigt försvagat för många. Vi borde egentligen kampanja för ett stärkt anställningsskydd för de som är mest utsatta, inte lägga kraft på att slåss för det vi redan har. Ett exempel är när företag, för våra medlemmar handlar det främst om de stora bygg- och anläggningsföretagen, ganska enkelt byter ut en stor del av sin personal mot bemanningsanställda. Då verkar det inte finnas ett stort behov av att luckra upp något anställningsskydd.
Att personalen på de här företagen finns kvar handlar enbart om starka lokala fackliga krafter som står upp och kämpar för sina medlemmar. Vi har redan i dag ett stort antal kryphål som företagen kan använda sig av om de vill.
Ett annat exempel är MTR. Där har företaget som genom vunna upphandlingar driver trafiken både på tunnelbanan och pendeln helt sonika bestämt sig för att bilda ett nytt bolag och flytta över flera hundra anställda till detta.
Denna flytt har för de anställda inneburit osäkerhet och oro över sina jobb, sina scheman, separation från gamla kollegor och sin fackklubb. För vårt förbund har det också inneburit enormt många arbetstimmar för att bilda en ny klubb i det nystartade bolaget och många förhandlingstimmar för att få rimliga villkor på plats.
Varför gör då MTR detta? Kanske för att på så vis försvinner de ju inte helt från marknaden om de inte får behålla avtalet vid kommande upphandling på tunnelbanan. De har nu bildat ett bolag som kan lägga anbud på servicetjänster i hela kollektivtrafiken. Med sig har det fått ett stort antal anställda med lång erfarenhet av arbetet. MTR behåller alltså en del av sin investering om jag ska uttrycka mig krasst. På köpet splittrar de sina anställda så att de nu tillhör två olika fackklubbar. Den betydelsen kanske går att räkna i antalet tvister som företaget just nu har med Seko.
I den här gruppen finns också de som har mest osäkra anställningar, de personer som har tillfälliga arbetstillstånd och riskerar att tvingas lämna landet om de förlorar jobbet. Här finns de som nekas en anställning på heltid, samtidigt som företaget tar in extrapersonal. De arbetar på obekväm arbetstid med ett stressat schema. Behöver de mer otrygghet? Kan de bli mycket lättare att säga upp?
Vi närmar oss uppstarten av en valkampanj. Den som har modet att sätta ner foten och lovar att göra allt för att stoppa de orättvisa förhållandena på vår arbetsmarknad, en som ser till behovet av trygga arbetsplatser och trygga anställningar före maximala vinstmöjligheter för företagen, som sätter stopp för den här lekstugan vi har där hårt arbetande människor kan bli av med jobbet från en dag till en annan, som ser till att politiken styrs med tanke på medborgarnas bästa – den tror jag har goda chanser att också få arbetarnas röster i valet. Upp till bevis!
Text: Karin Åkersten, ordförande Seko Stockholm
